BELIEVE - del 5
2012-08-07 / 22:45:28 / Allmänt /Allisons perspektiv:
Värmen Justin ger mig varje gång jag tar hans hand är obeskrivlig. Leendet som formas på mina läppar och hur han sedan kysser dom går inte heller att förklara.
Kärlek, finns det något mer komplicerat?
Att man inte kan förklara hur man känner. Jag känner mig glad, men det finns mer sätt jag känner på men jag kan bara säga glad.
Den här värmen som sprids bara av att få ett sms från Honom. Han med stort h. Allt är bäst.
Den tiden jag spenderat med Justin är den bästa tiden på länge. Snart två månader, till och med det känns ofattbart.
Men dom där två månaderna har gått lite väl snabbt. Skolan har börjat, men om två veckor så bor jag i Kanada. Det känns bra, jag kan liksom börja om på nytt och inte vara "den där Allison".
Men nu är det "Allison, Justin Biebers flickvän". Och jag är den som alla tjejer vill vara med. Killarna är nog mest avundsjuka på att alla flickor bara snackar om Justin.
Mina sneakers, om man kan kalla dom det, är snart söderslitna. Efter att ha använt dom i nästan sextio dagar har gjort dom ganska smutsiga.
Den lila färgen ser snart ut som lilagrå och snörena sticker ut åt alla håll. Justin vill köpa nya men jag vill ha dom här. För det första vill jag inte att han lägger pengar på mig och för det andra är känns dom här gudomliga. Jag skulle aldrig kunna byta till några andra. Men någon gång vet jag att jag måste. Men dom har så många minnen. Minnen jag inte vill glömma, det kommer jag inte göra heller. Men jag sparar dom för säkerhets skull.
Så, under snart två månader. Eller ja, 46 dagar för att vara mer exakt. Men under den här tiden har inte så mycket hänt. Förutom att jag packar till flytten, så har jag bara gått till skolan och längtat efter Justin.
Min Justin.
Värmen Justin ger mig varje gång jag tar hans hand är obeskrivlig. Leendet som formas på mina läppar och hur han sedan kysser dom går inte heller att förklara.
Kärlek, finns det något mer komplicerat?
Att man inte kan förklara hur man känner. Jag känner mig glad, men det finns mer sätt jag känner på men jag kan bara säga glad.
Den här värmen som sprids bara av att få ett sms från Honom. Han med stort h. Allt är bäst.
Den tiden jag spenderat med Justin är den bästa tiden på länge. Snart två månader, till och med det känns ofattbart.
Men dom där två månaderna har gått lite väl snabbt. Skolan har börjat, men om två veckor så bor jag i Kanada. Det känns bra, jag kan liksom börja om på nytt och inte vara "den där Allison".
Men nu är det "Allison, Justin Biebers flickvän". Och jag är den som alla tjejer vill vara med. Killarna är nog mest avundsjuka på att alla flickor bara snackar om Justin.
Mina sneakers, om man kan kalla dom det, är snart söderslitna. Efter att ha använt dom i nästan sextio dagar har gjort dom ganska smutsiga.
Den lila färgen ser snart ut som lilagrå och snörena sticker ut åt alla håll. Justin vill köpa nya men jag vill ha dom här. För det första vill jag inte att han lägger pengar på mig och för det andra är känns dom här gudomliga. Jag skulle aldrig kunna byta till några andra. Men någon gång vet jag att jag måste. Men dom har så många minnen. Minnen jag inte vill glömma, det kommer jag inte göra heller. Men jag sparar dom för säkerhets skull.
Så, under snart två månader. Eller ja, 46 dagar för att vara mer exakt. Men under den här tiden har inte så mycket hänt. Förutom att jag packar till flytten, så har jag bara gått till skolan och längtat efter Justin.
Min Justin.
Mattematik, andra lektionen på en fredag som denna. Jag suckar vid tanken av att det bara är andra lektionen men försöker tänka på att vi bara har fyra lektioner idag.
Och efter det så träffar jag Justin. Han ska hämta mig vid skolan och vi ska åka hem till mig. Fotot i skåpet får mig att le och vill bara befinna mig i hans armar.
I början var det kaos när Justin skulle hämta mig, men nu har folk lugnat ner sig lite.
Jag smäller igen skåpet, för det känns bra, men när jag tittar upp ser jag dom ögonen jag helst inte vill möta. Max försöker hindra mig från att gå men jag sliter mig nästan ur hans armar. Utan att säga något springer jag den korta vägen till sal 19.
Max försöker få tillbaks mig, men jag vill inte slösa mer tid på honom. Det räcker nu.
"Allison Butler." Säger magister Jackson innan jag hinner sätta mig ner. "Får man fråga varför du kom sent? Vi började för fem minuter sedan och om du inte kan hålla koll på schemat ordentligt får du prata med rektorn." Säger han så strängt som det går.
Jag suckar och sätter mig med en duns ner i bänken.
"Jag var hos kuratorn." Mumlar jag och magister Jacksons stränghet försvinner och han nickar.
Kuratorn har varit min ursäkt till allt den senaste tiden. Det är oftast lögner men ibland är jag faktiskt hos kuratorn för han tycker jag borde prata ut om Justin och min mamma och pappa. Men det är inte så att jag vill prata med honom om mitt kärleksliv. Men det är lugnande att vara där, han trollar bort all stress.
Justins leende lyser upp hela skolområdet där han står bredvid sin gigantiska bil. Jag har alltid undrat varför han har en så stor bil, när det bara är han som åker i den. Men varje gång har han bara ryckt på axlarna.
Stegen ökar och jag springer in i hans famn. Jag kramar honom ett långt tag och sedan kysser jag honom. Länge och passionerat. Han avslutar den och påminner om att det finns paparazzis men han har aldrig brytt sig om det så varför skulle han bry sig nu?
Men när jag tar plats i passagerarsätet ser jag Max blonda hår lysa i solen och hans ansikte blir rött av ilska.
Och efter det så träffar jag Justin. Han ska hämta mig vid skolan och vi ska åka hem till mig. Fotot i skåpet får mig att le och vill bara befinna mig i hans armar.
I början var det kaos när Justin skulle hämta mig, men nu har folk lugnat ner sig lite.
Jag smäller igen skåpet, för det känns bra, men när jag tittar upp ser jag dom ögonen jag helst inte vill möta. Max försöker hindra mig från att gå men jag sliter mig nästan ur hans armar. Utan att säga något springer jag den korta vägen till sal 19.
Max försöker få tillbaks mig, men jag vill inte slösa mer tid på honom. Det räcker nu.
"Allison Butler." Säger magister Jackson innan jag hinner sätta mig ner. "Får man fråga varför du kom sent? Vi började för fem minuter sedan och om du inte kan hålla koll på schemat ordentligt får du prata med rektorn." Säger han så strängt som det går.
Jag suckar och sätter mig med en duns ner i bänken.
"Jag var hos kuratorn." Mumlar jag och magister Jacksons stränghet försvinner och han nickar.
Kuratorn har varit min ursäkt till allt den senaste tiden. Det är oftast lögner men ibland är jag faktiskt hos kuratorn för han tycker jag borde prata ut om Justin och min mamma och pappa. Men det är inte så att jag vill prata med honom om mitt kärleksliv. Men det är lugnande att vara där, han trollar bort all stress.
Justins leende lyser upp hela skolområdet där han står bredvid sin gigantiska bil. Jag har alltid undrat varför han har en så stor bil, när det bara är han som åker i den. Men varje gång har han bara ryckt på axlarna.
Stegen ökar och jag springer in i hans famn. Jag kramar honom ett långt tag och sedan kysser jag honom. Länge och passionerat. Han avslutar den och påminner om att det finns paparazzis men han har aldrig brytt sig om det så varför skulle han bry sig nu?
Men när jag tar plats i passagerarsätet ser jag Max blonda hår lysa i solen och hans ansikte blir rött av ilska.
Men jag tittar på Justin istället och pussar honom på kinden.
Vad skönt det kommer bli att flytta, tänker jag. Jag kommer inte sakna någonting här.
Väl hemma kastar jag väskan på golvet och sparkar av mig mina flip-flops. Ryan är redan hemma och välkomnar oss när han springer ner för trappan.
"Du kan inte bara ta min bästis sådär Allison, jag hittade honom först." Säger han och drar med Justin upp på sitt rum. Jaha, tänker jag och stormar in i köket. Jag är vrålhungrig och drar fram ett glasspaket. Men jag är för lat för att hämta en skål så jag tar den till soffan och äter direkt ur paketet.
Den här tiden på dygnet finns det verkligen ingenting att se på tv, det är bara massa reklam. Jag hittar Topmodel och lutar mig nöjt tillbaka i den svartasoffan.
Enda sedan jag var liten har jag velat bli modell. Jag sa det till Ryan när jag var fjorton år gammal men han skrattade bara åt mig. Han tycker jag är den typiska fotbollstjejen och att han aldrig skulle kunna föreställa sig mig som modell. Jag blev sur på honom och gick ut på min tänkarrunda.
Det är en sträcka jag brukar gå bara för att låta alla känslor komma fram. Ibland händer det att jag gråter och ibland skrattar jag. Men den gången grät jag lite. Vilket också är förvånande eftersom att jag inte är tjejen som gråter.
Mamma och pappa ville anmäla mig till en modellskola men jag tackade nej. Att Ryan skrattat åt mig gjorde mig osäker.
"Okej, först tar du min bästis och nu tar du min glass! Det här är inte okej!" Utbrister Ryan och jag märker att dom står precis nedanför trappan.
"Vad tittar du på?" Frågar Justin och sätter sig ner i soffan bredvid mig.
Men jag svarar inte och båda killarna märker vilket program det är.
"Var det inte du som ville bli modell?" Frågade Ryan.
Men han låter inte retsam, utan bara vänlig. Än en gång svarar jag inte, jag reser mig upp och lägger ifrån mig glassen på bordet.
"Kom." Säger jag till Justin, han tar min hand och vi går upp.
Vi sätter oss i min säng och han tar undan en hårslinga som innan vilat på min kind. Han böjer sig långsamt fram och kysser mig. Vi sitter och kysser varandra länge men sen avslutar han den.
"Jag tycker du skulle passa bra som modell." Säger han plötsligt. Jag rodnar lite och tar det som ett skämt.
Vad skönt det kommer bli att flytta, tänker jag. Jag kommer inte sakna någonting här.
Väl hemma kastar jag väskan på golvet och sparkar av mig mina flip-flops. Ryan är redan hemma och välkomnar oss när han springer ner för trappan.
"Du kan inte bara ta min bästis sådär Allison, jag hittade honom först." Säger han och drar med Justin upp på sitt rum. Jaha, tänker jag och stormar in i köket. Jag är vrålhungrig och drar fram ett glasspaket. Men jag är för lat för att hämta en skål så jag tar den till soffan och äter direkt ur paketet.
Den här tiden på dygnet finns det verkligen ingenting att se på tv, det är bara massa reklam. Jag hittar Topmodel och lutar mig nöjt tillbaka i den svartasoffan.
Enda sedan jag var liten har jag velat bli modell. Jag sa det till Ryan när jag var fjorton år gammal men han skrattade bara åt mig. Han tycker jag är den typiska fotbollstjejen och att han aldrig skulle kunna föreställa sig mig som modell. Jag blev sur på honom och gick ut på min tänkarrunda.
Det är en sträcka jag brukar gå bara för att låta alla känslor komma fram. Ibland händer det att jag gråter och ibland skrattar jag. Men den gången grät jag lite. Vilket också är förvånande eftersom att jag inte är tjejen som gråter.
Mamma och pappa ville anmäla mig till en modellskola men jag tackade nej. Att Ryan skrattat åt mig gjorde mig osäker.
"Okej, först tar du min bästis och nu tar du min glass! Det här är inte okej!" Utbrister Ryan och jag märker att dom står precis nedanför trappan.
"Vad tittar du på?" Frågar Justin och sätter sig ner i soffan bredvid mig.
Men jag svarar inte och båda killarna märker vilket program det är.
"Var det inte du som ville bli modell?" Frågade Ryan.
Men han låter inte retsam, utan bara vänlig. Än en gång svarar jag inte, jag reser mig upp och lägger ifrån mig glassen på bordet.
"Kom." Säger jag till Justin, han tar min hand och vi går upp.
Vi sätter oss i min säng och han tar undan en hårslinga som innan vilat på min kind. Han böjer sig långsamt fram och kysser mig. Vi sitter och kysser varandra länge men sen avslutar han den.
"Jag tycker du skulle passa bra som modell." Säger han plötsligt. Jag rodnar lite och tar det som ett skämt.
Mamma och pappa kommer innanför dörren precis när Justin och Ryan dragit iväg och handlat. Jag har ingen lust att gå ner så jag sitter kvar i mitt rum istället. Ryan sa att jag inte fick följa med och handla, jag antar att han vill ha egen tid med Justin. Men då kunde han ju sagt det.
"Allison kan du komma ner en stund?" Ropar pappa ifrån köket.
Han har det här speciella tonfallet när det är någonting han vill prata allvarligt om. Rent reflexmässigt tänker jag igenom allt dumt jag gjort men kommer inte på något som vi skulle behöva prata om. Eller kanske första skoldagen när jag slängde upp fysikboken på taket och kastade ägg på skolans dörrar. Men det var så länge sedan så det oroar jag mig inte för.
Det kan ha varit något Ryan skvallrat om, kanske något jag gjorde på lägret. Men jag fick inte skäll av ledarna så även den tanken skjuter jag undan.
Med långsamma och osäkra steg tar jag mig ner för trappan och när jag når köket sitter dom vid bordet.
Adrenalinet börjar pulsera i 180 och jag tar mig en stund till att tänka igenom allt jag gjort. Den enda gången dom mött mig på det här sättet var när jag hade kastat i både Ryan och hans ryggsäck i vattnet. Det hade ju börjat som en lek men han retade och sen var han under vattenytan.
Men nu kan jag verkligen inte komma på någonting så allvarligt.
"Du kan sitta ner." Säger mamma. Jag sätter mig mittemot dom.
Deras blickar borras in i mig och för varje sekund som passerar på den blå klockan, som ja inte ser utan bara hör sekundvisarna passera från sträck till sträck, ökar instinkten av att fly. Dom ser säkert på min hållning hur obekväm jag är och ger mig ett litet leende.
Kan inte Ryan vara hemma och rädda mig från det här? Eller om det är han som har skvallrat kunde han vara hemma så att jag åtminstone kunde slå honom.
"Okej" Börjar mamma och släpper äntligen den spända blicken ifrån mig. "Det är så att dina föräldrar har tagit kontakt med oss och vill gärna träffa dig." Säger hon och en sten faller till mitt bröst. Träffa mig? Mina biologiska föräldrar vill träffa mig. Orden har inte sjunkit in ännu och dom märker det.
"Men det är bara om du vill." Säger pappa. Som egentligen inte är min riktiga pappa utan bara en snubbe som tagit hand om mig i sexton år. Jag är inte arg på honom, bara tacksam. Likadant med mamma.
Vi sitter blixtstilla i säkert en kvart innan någon säger något.
"Du kan ju fundera på det i alla fall. Men du ska veta att vi alltid finns här om det är något du behöver prata om." Säger hon.
Jag nickar lite väl diskret, rädda att dom inte ska se det. Jag försöker säga okej men det kommer inte ett ljud ur min kruttorra mun. Jag reser mig bara upp och går vägen upp till mitt rum. Jag ser knappt vart jag går, det enda jag har i tankarna är vad som kommer hända om jag träffar dom. Kommer vi bråka? Bygga upp en så fin relation att jag aldrig vill lämna dom? Eller om jag inte träffar dom alls, vad händer då?
Jag lägger mig förlamat på sängen och låter min trötthet ta ut sin rätt.
När jag vaknar är det kväll och ett par armar har slutit sig omkring min midja. Jag vågar inte kolla vem det är. Jag vågar inte återvända till verkligheten och hoppas på att få sova för natten. Men mina ögon vägrar att sluta sig igen. Trotts det så ligger jag lika stilla som innan och låter tankarna snurra. Jag finner inga ord som beskriver hur jag känner nu. Det enda som jag känner är stenen i mitt bröst, klumpen i magen, den oändliga huvudvärken och min torra tunga.
Allt det försvinner nästan när jag ser att det är Justin som befinner sig i min säng. Han sätter sig upp, lyfter upp mig och kramar mig bakifrån.
Vi sitter precis som vi gjorde på bryggan på lägret, jag vill aldrig att stunden ska ta slut.
"Justin" Börjar jag men ångrar sedan vad jag nyss sa. "Jag vet vad jag vill. Jag vill träffa dom." Till min förvåning släpper han taget om mig och ställer sig upp. Sa jag något fel? Han ser nästan ursinnig ut.
"Hur ska vi kunna träffas om du är i Australien?" Frågar han.
Då får jag reda på vart dom bor. Men jag rycker oberört på axlarna och ger honom en oskyldig min. Varför är han så arg?
"Det var ju meningen att ni skulle flytta till Kanada för att vi fortfarande skulle kunna ses." Säger han.
"Justin, jag ska inte flytta till dom. Jag vill bara träffa dom!" Nästan skriker jag och en tår rullar ner för min kind. "Jag trodde du skulle vara lite mer stöttande än vad du är nu." Muttrar jag. Hans ansiktsuttryck förvandlas till något jag inte kan sätta fingret på.
"Jag vill ju bara vara med dig." Säger han och omfamnar mig.
Men jag besvarar den inte utan slingrar mig ur hans grepp och kollar på honom med avsmak.
"Gå" Säger jag men han lyssnar såklart inte. "Men gå då!" Vrålar jag och slänger mig gråtandes på sängen, igen.
Planet till Australien rullar och jag lutar mig tillbaks i flygplanssätet.
Jag har aldrig åkt förstaklass förut, men då kände jag inte Justin. Nu vill jag inte känna Justin för det känns som om jag bara utnyttjar honom och tar hans pengar. Men det var ju faktisk han som köpte biljetten åt mig. Han bönade och bad och till slut gav jag upp. Det låter som om han ville att jag skulle åka men så är det ju inte. Jag ville åka och han ville bara att jag skulle få en trevligare resa.
Vi är sams nu. Vilket gör mig lugn och jag tittar ut genom fönstret och ser hur bilarna blir lika små som myror.
Jag har en klump i magen, jag känner hur nervositeten växer ju högre upp vi kommer.
Snobbarna runt omkring mig blänger på mig och jag blänger
tillbaks. Detta är en av anledningarna jag inte ville åka förstaklass. Folket här har klackar, klänningar och kostymer medan jag har mjuksbyxor, linne och mina sneakers.
Jag kollar förvirrat runt på den stora, varma flygplatsen. Dom sa att dom skulle möta mig här och jag spricker snart för att jag är så nervös. Sen ser jag en blond kvinna med ett barn i famnen, bredvid henne går en lång man med en kanske fyraårig flicka på axlarna. Kvinnans ansikte lyser upp och springer åt mitt håll.
"Allison?" Frågar hon och jag nickar.
"Mamma?" Hon omfamnar mig och börjar nästan gråta.
Det är en skum stämmning. Hon är en främling fast ändå min mamma, och jag vet inte ens vad hon heter. Men ändå känner jag hur ögonen vattnas.
Mammas ögon har samma gröna färg som mina och pappas bruna hår har samma kastanjenyans som mitt.
Pappa sätter ner barnet och lyfter upp mig som om jag också vore fyra år.
"Det här är Alex." Säger kvinnan och håller upp spädbarnet en bit i luften. Jag strycker honom över huvudet och ler.
"Jag heter Anna." Säger flickan bredvid pappa och ger mig en kram.
Vi går mot utgången och möts av den varma solen, avgaserna från bilarna och den täta folkmassan.
Folk som jag aldrig sätt förut ropar mitt namn och tar kort, vissa ber även om min signatur.
Det här kommer bl värre än där hemma, tänker jag och vi sätter oss i bilen.
Jag har aldrig åkt förstaklass förut, men då kände jag inte Justin. Nu vill jag inte känna Justin för det känns som om jag bara utnyttjar honom och tar hans pengar. Men det var ju faktisk han som köpte biljetten åt mig. Han bönade och bad och till slut gav jag upp. Det låter som om han ville att jag skulle åka men så är det ju inte. Jag ville åka och han ville bara att jag skulle få en trevligare resa.
Vi är sams nu. Vilket gör mig lugn och jag tittar ut genom fönstret och ser hur bilarna blir lika små som myror.
Jag har en klump i magen, jag känner hur nervositeten växer ju högre upp vi kommer.
Snobbarna runt omkring mig blänger på mig och jag blänger
tillbaks. Detta är en av anledningarna jag inte ville åka förstaklass. Folket här har klackar, klänningar och kostymer medan jag har mjuksbyxor, linne och mina sneakers.
Jag kollar förvirrat runt på den stora, varma flygplatsen. Dom sa att dom skulle möta mig här och jag spricker snart för att jag är så nervös. Sen ser jag en blond kvinna med ett barn i famnen, bredvid henne går en lång man med en kanske fyraårig flicka på axlarna. Kvinnans ansikte lyser upp och springer åt mitt håll.
"Allison?" Frågar hon och jag nickar.
"Mamma?" Hon omfamnar mig och börjar nästan gråta.
Det är en skum stämmning. Hon är en främling fast ändå min mamma, och jag vet inte ens vad hon heter. Men ändå känner jag hur ögonen vattnas.
Mammas ögon har samma gröna färg som mina och pappas bruna hår har samma kastanjenyans som mitt.
Pappa sätter ner barnet och lyfter upp mig som om jag också vore fyra år.
"Det här är Alex." Säger kvinnan och håller upp spädbarnet en bit i luften. Jag strycker honom över huvudet och ler.
"Jag heter Anna." Säger flickan bredvid pappa och ger mig en kram.
Vi går mot utgången och möts av den varma solen, avgaserna från bilarna och den täta folkmassan.
Folk som jag aldrig sätt förut ropar mitt namn och tar kort, vissa ber även om min signatur.
Det här kommer bl värre än där hemma, tänker jag och vi sätter oss i bilen.
Emma
MEEEEER GRYM!! (3
alicia
Den va asbra! :) Väntar på mer!!
Anonym
Del 6 snart eller??
